När Titti Jöngren var liten sa hon; ”Jag ska bli bonde”. I förorten där hon bodde skrattade folk åt henne. Så hon gör bankkarriär, bor på Kungsholmen, jobbar mycket, tjänar bra och ägnar för lite tid åt sin häst.
– Men jag har alltid älskat kor, säger Titti, jag började jobba med hästar istället för på bank och gick en dag över till gården i närheten för att lära mig mer om kor. Och där stod tjugosjuårige Lennart med sina mjölkkor – det blev dubbel kärlek vid första ögonkastet och här är vi nu.
Första gården Filip Poon besöker i Poons köttskola är Titti och Lennart Jöngrens gård Grindtorp i Åkersberga strax utanför Stockholm. Verksamheten med nötkött tog fart när Titti fyllde 40 och fick två stycken Highland Cattle av Lennart i födelsedagspresent. Ganska snart fanns det även en tjur på gården och sedan har det bara rullat på.– Det är ett väldigt fritt och trevligt sätt att ha djur, korna är självgående här i sin naturliga miljö och det är fint att jobba med harmoniska djur som trivs där de är, säger Titti.
Tack vare att köttet säljs direkt till kund i färdigpackade köttlådor så vet Titti precis var köttet från djuren hamnar och kan få direkt feedback. Titti och Lennart har som ambition att bara producera kött de skulle vilja köpa själva, och känner också en stolthet över att hålla betesmiljöer öppna och fina. Förutom korna håller även deras får markerna runt centrala Åkersberga öppna.– Vårt mål på Grindtorp är att folk ska köpa vårt kött och sedan inte vilja äta något annat kött. Det går bra hittills, vi kan inte producera så mycket som folk vill köpa.
Som fjärde generationen stockholmare, vad är den vanligaste myten om köttbonde som du möter?
– När jag träffar folk på middag till exempel och berättar att jag är bonde frågar de ofta vad jag gör ”egentligen”, säger Titti. Men det har svängt i intresse och uppskattning för vad vi gör. I våra köttlådor är hälften färs och hälften detaljer och grytbitar och vi har många barnfamiljer som kunder och med köttet i lådan får de en anledning att prata tillsammans om var köttet kommer ifrån. Våra egna barn äter inte kött om de inte vet var det kommer ifrån.
Ska de ta över gården sedan?
– Jag har aldrig förstått det där resonemanget riktigt, de har ju sina egna liv och olika förutsättningar och vad de väljer att göra, det kanske är fler som tar över tillsammans, men vi har på vår årliga familjekonferens då vi går igenom läget sagt att; ”tror ni att vi ska dra oss tillbaka nu när det är så roligt så har ni fel”
