Efter 49 år tvingas Dan lämna Operabaren: ”Det kommer bli jobbigt”

När Dan Franck började arbeta i Operahuset var han 17 år. På fredagen gick han ut restaurangskolan i Helsingborg och på måndagen den 13 juni 1977 började han som elev i Operakällarens matsal.

Där blev han kvar till slutet av 1983. På nyårsdagen 1984 tog han de 14 trappstegen upp till Operabaren.

– Det kändes mycket bra.

Här var stämningen friare än i matsalen. Dan kunde vara mer sig själv, skoja med gästerna och med tiden bli allt fräckare. Och här har han stannat.

49 år på samma arbetsplats låter nästan osannolikt. Men när Dan pratar om Operabaren låter det inte som om han blivit kvar av gammal vana.

– Jag tycker fortfarande att det är roligt att komma hit.

De senaste 15 åren har han bara arbetat kväll. Luncherna är för mycket business för hans smak.

– När folk går ut och har trevligt, då kan man tjafsa. Då kan man vara med i samtalet.

Samma rum – ett annat Stockholm

Själva Operabaren är inte särskilt stor där den ligger på hörnet mellan Operakällaren och Café Opera. Ett fyrkantigt rum med fönster åt två håll och utsikt över Karl XII:s torg och Kungsträdgården.

Den stora bardisken i jugendstil löper längs ena väggen. Väggarna är klädda i ekpanel, stuckaturen är riklig och takmålningen blir pricken över i. Skinnsoffor, ekstolar och marmorbord ger känslan av en klassisk herrklubb.

Här ser det ungefär likadant ut som när Operabaren öppnade 1905 och som när Dan började 1984. Stockholm utanför fönstren gör det inte.

När han började fanns betydligt färre restauranger. Baren kunde ha dubbla led av gäster och inne i lokalen rökte människor samtidigt som andra åt middag.

När rökförbudet kom protesterade en del av stammisarna och hotade med att aldrig komma tillbaka.

– Sista kvällen bjöd jag bort alla cigarrer ur vår humidor. ”Varsågod, ta dem.” Vi kunde ju inte sälja dem.

Själv saknar han inte röken det minsta.

– Det var så himla skönt att slippa den.

Men något annat har förändrats mindre: stammisarna.

”De kommer ju hem”

Det finns gäster som Dan har följt i årtionden. Barn har blivit vuxna och kommit tillbaka med egna barn. Någon dyker fortfarande upp varje lördag klockan 14 – inte 13.59 och inte 14.01 – och beställer exakt samma sak.

– Det är charmen.

Förr hade ännu fler gäster sina bestämda bord. Samma plats, samma tid, ingen diskussion.

Det är just kontinuiteten som har gjort Operabaren speciell tror Dan. Personalen har inte bytts ut särskilt ofta och gästerna har mötts av samma människor år efter år.

– Gästerna känner inte att de går ut för att komma hit. De kommer ju hem.

Ibland bokstavligt talat nästan hela livet. En av stammisarna kom till och med tillbaka en sista gång efter sin död. När mannen hade kremerats tog sonen med urnan till Operabaren.

– Pappan skulle komma en sista gång. Det är helt enormt.

Kändisarna blev vanliga gäster

Genom åren har förstås också en lång rad berömda människor passerat borden. Men efter nästan ett halvt sekel verkar Dan betydligt mer road av att han inte alltid känt igen dem.

En gång nekade han en engelsk man något att dricka eftersom baren hade stängt. Först efteråt insåg han att mannen var Simply Reds Mick Hucknall.

En kollega började vid ett annat tillfälle prata fotboll med Johannes Brosts engelskspråkige kompis inför en Sverige–England-match. Det var Mick Jagger.

– Ingen kände igen honom.

Dan är inte den som brukar bli starstruck. Men ett sällskap fick till och med honom att reagera: Kofi Annan och Bob Geldof.

– Den kombon, för mig var det bara wow.

Men när Kofi Annan började prata engelska med honom protesterade Dan.

– Jag sa: ”Nej, du är gift med en svenska.” Då pratade han svenska.

Uppsagd efter 49 år

Att Operahuset skulle renoveras har diskuterats länge. Men i juni kom beskedet som gjorde det definitivt för Dan och hans kollegor. Alla blev uppsagda. Tidpunkten hade en särskild ironi.

– Samma vecka vi blev uppsagda hade jag varit anställd i 49 år.

Dan har redan börjat ta ut pension, så ekonomiskt är han inte den som oroar sig mest. Han tänker mer på yngre kollegor och på sonen Alexander, som själv har arbetat i huset i omkring 20 år. Men det grämer honom lite.

– Femtio hade ju ändå varit ett visst ord att kunna säga. Att jag har varit anställd på samma ställe i 50 år. Det är klart att jag är lite besviken.

Inte redo att gå i pension

Det är inte heller så att Dan har gått och längtat efter att sluta.

– Jag känner mig inte riktigt beredd på att gå i pension.

Han skojar om att hans fru redan är pensionär och att tanken på att de plötsligt ska vara hemma tillsammans varje dag gör honom ”rädd”. Men bakom skämtet finns något annat. Det är framför allt människorna han skulle sakna.

– Det är fortfarande roligt att träffa folk. Vi kan prata fotboll, hockey, det finns alltid något att snacka skit om.

Så att sluta helt har han svårt att föreställa sig. Kanske kan han hoppa in och hjälpa dottern, som också arbetar i restaurangbranschen.

– Jag kan inte släppa det här. Det är det sociala. Det är det jag håller på med. Och plötsligt ska jag bara lägga av? Nej, jag kommer nog göra något. Kanske inte heltid, men lite då och då.

”Man måste kunna prata med människor”

Efter alla dessa år är Dans egen beskrivning av yrket fortfarande förvånansvärt enkel. Han är servitör. Ingen annan titel behövs.

– Jag har inget ansvar. Det är så skönt. När jag slutar så slutar jag.

Fast riktigt så enkelt är det förstås inte. Gäster har hans mobilnummer och hör av sig för att boka bord, ibland till och med när han sitter på semester i Grekland. Några av stammisarna har med åren också blivit vänner.

För Dan handlar bra service egentligen om något ganska enkelt: att hitta något gemensamt och börja prata.

– Var dig själv. Var naturlig. Behandla folk på ett normalt sätt. Vi är alla människor.

Och vem som sitter vid bordet spelar ingen roll.

– Om du har mer eller mindre pengar spelar ingen roll. Du har valt att komma hit och du ska få samma service som alla andra.

Men när han inte längre står på Operabaren räknar Dan med att en del av kontakterna kommer att försvinna.

– Det är inte jag som gör det här stället. Det har varit så mycket folk här. Jag är bara en. Efter ett tag är man glömd och livet går vidare.

Sista kvällen

Operabaren stänger på nyårsafton. Den sista kvällen är redan fullbokad och vid många av borden kommer gamla stammisar att sitta.

Dan vet vilken stund som blir svårast. Inte att gå in genom dörren inför sitt sista arbetspass. Utan att gå ut genom den.

– Det kommer bli jobbigt. Det blir känslomässigt. Man tar ju inte farväl, men man tar ju farväl.

När huset öppnar igen efter renoveringen tänker han komma tillbaka. Han hoppas att Operabaren fortfarande ska kännas som Operabaren.

– Att det är högt i tak på alla sätt.

När intervjun är över låser Dan upp dörren och släpper ut oss. Klockan är 11.25 och utanför står en av Operabarens stammisar och väntar. Hon flyttade till Stockholm på 1970-talet och har gått hit regelbundet sedan dess.

När hon får syn på Dan reagerar hon direkt.

– Vad gör du här? Du jobbar ju alltid kväll.

De börjar prata om stängningen och om nyårsafton, då Operabaren slår igen.

– Då kommer jag att gråta, säger hon.