Äter du middag framför tv:n? Sluta skämmas

Jag misstänker att jag inte är ensam. Efter jobbet blir det middag, tallriken följer med till soffan och tv:n åker på. Två av tre svenskar uppger att de äter middag med tv:n på minst en gång i veckan och drygt var fjärde gör det varje dag, enligt en undersökning från HelloFresh.

Richard Tellström, etnolog och måltidshistoriker, blir inte särskilt förvånad över siffrorna. Bland annat pekar han på att Sverige har många ensamhushåll.

– Tv:n är en gemenskap och ett sällskap. Och det blir den redan när den introduceras 1957–58.

Bananer med bacon till tv:n

Det dröjde inte heller länge innan maten flyttade med. På 60-talet kom tv-kannan och tv-fikat, tidningarna publicerade recept på särskilt tv-gott och ungefär samtidigt dök snacksen upp. Chips introducerades i slutet av 50-talet, ostbågarna på 60-talet och dippen i början av 70-talet. Ett av 60-talets förslag på tv-gott känns kanske mindre självklart i dag.

– Bananer med bacon snurrat runt kunde vara tv-gott på den tiden.

Det goda samtalet – fanns det?

Själv växte jag upp med gemensam middag runt matbordet varje dag. Vi pratade om dagen som gått och lite annat. Men var det verkligen så för alla? Richard tycker att vi romantiserar den bilden en aning.

– Så fort man kommer till ”det goda samtalet vid bordet” är det lite borgerskap och kulturelit som sitter och konverserar. Vi pratar inte om grälet vid bordet eller uppfostringen av barn.

Men i dag har tv:n fått konkurrens av mobilen.

– Tv:n är kollektiv. Mobilen är enskild. Och samtalet är också kollektivt.

Fyra personer framför samma program ser åtminstone samma sak. Med varsin telefon kan alla befinna sig i helt olika flöden. Och ett program där deltagarna gör bort sig, bråkar eller fattar beslut man själv inte håller med om kan dessutom ge familjen något att prata om.

– Då blir det ”Oj, såg du vad som hände? Det var hans fel, det var dennes fel.” Tv:n är samtalsskapare också, tror jag. Jag skulle inte se det som en motsättning, att det är dåligt att titta på tv. Det är lite moraliserande.

Lite fult är det fortfarande

Här erkänner jag att jag ganska ofta äter middag i soffan framför tv:n. Och trots att jag uppenbarligen inte är ensam känns det fortfarande lite skämmigt att säga det.

– Det har nog alltid ansetts i vår kultur som ouppfostrat. Det innebär ju att du inte vördar maten.

Richard kopplar det till en äldre protestantisk syn på måltiden och hur maten ska behandlas. Men någonstans runt 2007 händer något som enligt Richard påverkar vårt sociala umgänge betydligt mer än tv:n gjort på länge: den smarta telefonen gör entré.

– Den har så radikalt förändrat det sociala umgänget.

Vi har börjat äta med en hand

Richard har också lagt märke till ett nytt sätt att äta. Människor som sitter ensamma på restaurang med telefonen framför sig skär först upp maten och klarar sedan resten av måltiden med bara gaffeln.

– Det ansågs tidigare lite barnsligt i Sverige.

Han pratar om enhandsätande. Och här väljer jag att inte berätta för Richard att det är exakt så jag själv äter framför tv:n.

Middag är en sak – sedan finns ”snacks-tv”

Richard själv äter ”mycket undantagsvis” middag framför tv:n. Hemma hamnar den vanliga middagen vid bordet, men tv-soffan är för den skull inte matfri. Där kan det bli chips, vin, snacks och kanapéer.

– Det ska vara sånt där så att man inte kan spilla. Ingen kniv- och gaffelmat.

Han skiljer på en riktig middag med tv:n som sällskap och det han kallar ”snacks-tv”.

– Att sitta och äta chips och dricka vin framför tv:n, det kan jag tycka är lite trevligt.

Måste vi verkligen prata hela tiden?

Richard jämför med frukosten. Man läser tidningen, baksidan på mjölkpaketet eller försjunker bara i sig själv en stund.

– Då är det här en förutsättning för att det goda samtalet ska uppstå efteråt.