Dax igen att ta på sig stövlarna

Dax igen att ta på sig stövlarna
Foto: Fredrik Persson

Vilken underbar gård, och vilka fantastiska djur. Halla gård är enorm. Bonden, Anders Gunnarsson tog och välkomnade oss med öppna armar till både sin gård, men också till sitt hem. Det första intrycket jag fick av gården var den perfekt krattade infarten, det nyklippta gräset och vackra rödvita husen omkring.

Det dröjde inte länge förrän jag fick reda på att nästan hela hans familj bodde antingen nära, på eller runt om gården. Anders satte snabbt igång att berätta om gården medan vi gick mot grisarna, och med enorm inlevelse. Det lyste verkligen passion och intresse om honom när han berättade om sin gård och det är så kul att se. Man blir själv mer intresserad av att lära sig. Glädjen och passionen smittar av sig. Han berättade och visade de två olika sorterna han föder upp, dels rapsgris och dels Linderödsgris. Vilka vackra grisar det är båda två.

Det var första gången jag gick in i ett grisstall, jag kan säga det nu - doften var inte så värst behaglig. Men man vande sig förvånansvärt fort. Jag blev förvånad att se hur små utrymmena är för grisarna, men i kontrast med vad jag har sett på sociala medier om grisgårdar så var detta helt klart en gris som levde i lyx. Den hade halm att rota i, mat att äta och vatten att dricka. Alla grisarna var nyfikna, spralliga och såg rätt roade ut när vi kom gående med vår utrustning. Dessutom hade alla grisar sin knorr kvar, ett tecken på att de har det bra. 

En sak som jag också tyckte var häftig var den strikta kontrollen de har på bakterier. För att gå in i stallet var vi tvungna att ha på oss speciella “rymddräkter” för att försäkra att vi inte drog med oss någon bakterie eller sjukdom in i stallet. Det är fascinerande att nu i efterhand veta att de har stenkoll på djurens hälsa och respekt för djuren. Rapsgris har jag smakat innan, och det är en enorm skillnad gentemot en vanlig gris. Hemligheten med smaken ligger i födan berättade Anders. Det är en mix av olika sädesslag, däribland raps som bidrar till den goda smaken.

Vi gick sedan vidare, och närmade oss den gris jag blivit helt lamslagen av, och det var Linderödsgrisen. Grisarna har gått ute hela livet och fått böka, rota och gegga ner sig, precis som grisar ska. De trivs, det syns. De har en sån härlig färg och så fint mönster. En blandning mellan brun, grön och svart, vackert. Karrén jag gjorde och grissidan Anders gjorde var extremt goda. Köttet vi använde oss av var just Linderödsgrisen, och alltså detta griskött… exceptionellt! Det bästa griskött jag någonsin ätit, helt otroligt! Så otroligt mycket insprängt fett, så enormt mycket smak och så mört! Wow! säger jag bara. Det var en helt otrolig upplevelse, köttet smälte verkligen i munnen. “De var svingoda”.

Jag hoppas verkligen att detta kött kommer ut så ni också kan uppleva det jag gjorde, en gastronomisk upplevelse. När dagen närmar sig mot sitt slut sitter vi och njuter av den vackra solnedgången, kattungen springer runt och leker och grisarna grymtar i bakgrunden. Jag är nöjd och glad, jag har fått upp ögonen för ett kött som jag i framtiden kommer att använda mig av. Ett kött som jag garanterat kommer att servera på min restaurang, när jag väl öppnar en. Dagens citat: “En glad gris är en gris med knorr” //Filip

Mer från Poons köttskola